Efter ett tårfyllt farväl har vi nu anlänt till Qatar- ett aningen okänt land för de flesta av oss.
Flygplatsen är minst sagt mansdominerad och de få kvinnor som syns till är täckta från topp till tå. Emmy som bär en tunn smått genomskinlig t-shirt känner sig utmanande. Männen går i långa vita nattskjortor och bär stora turbaner på sina huvuden. Synen för tankarna något till Aladin. Alla är väldigt vänliga och vill verkligen hjälpa till.
Flygresan var fantastisk! Bästa servicen någonsin och god mat. (förutom tanken på att allt kött var halalslaktat) Den unga besättningen var ögongodis (Kanske kommer vi hem med varsin shejk?) som vi mättatde oss på i tillägg till maten och allt snacks; chokladbollar, marabouchoklad, kex, äppelpaj och frukt som det bjöds på. Film-, musik-, spel- och serieutbudet på planet var enormt. Emmy såg på orm- och hajdokumentärer, mendan jag själv roade mig med amerikanska komediserier.
Vi hann inte mer än slå oss ner på planet idag innan en äldre okänd man satte sig på andra sidan gången och framfusigt hälsade med handskak och presentation. Mannen, som var strax över sextio trodde sig sen veta allt om oss. Tex att det skiljer tre år mellan oss, att vår mor jobbar inom vården, och att vi har en bror. Synsk?
Mannen tog kort, ville ha mejladresser, pratade konstant och erbjöd sin hand när Emmy var flygrädd. Hon avböjde vänligt men bestämt. I turbulensen innan landning när Emmy satt stel som en pinne, likblek med blicken ner i golvet, kläckte han högt ur sig;
"-Vad tycker ni om mina jeans?"
Tystnad. Chock.
"-Jaa .. . hm, ömn, fina!"
Därefter följde en utläggning om´jeansens historia från Bangladesh. Hur han fick dem specialsydda på HM-lagret osv. VEM BRYR SIG?
Nu sitter vi och inväntar vårt plan som vi ska gå på om sju(!) timmar. Vi äter, surfar och läser.
Qatar är intressant och vi ser det som ett studiebesök i arabvärlden.
Bloggen är just nu prickig och rosa, detta ska vi ändra på i mån av tid.
På återseende!
Jenny
