Intervju, första jobbnatt och uppsägning under 3 dygn

Nu var det länge sedan vi skrev sist. De sista dagarna har varit minst sagt påfrestande.
Detta inlägg innehåller historien om mina sista dygn.

Förra måndagen började vi vårt arbete här på hostlet. Emmy är allt-i-allo arbetare som håller ordning i köket, sopar innergården osv. Jag har städat rum. Ett inte allt för glamoröst jobb som har tagit kål på mig totalt. Efter ett dagsskift med städning är jag totalt genomsvettig, orklös och uppgiven. Oftast har jag spenderat resterande timmar under dessa dagar i sängen med ryggsmärtor efter all sopning och moppning. Igår tog jag tag i problemet och lyckades byta till att vara ansvarig över tvätten. Nu tvättar jag lakan, handdukar m.m, tre timmar varje dag.

I veckan kom även uppenbarelsen jag (vi) väntat på. Jag fick ett samtal från Waxys, vår favoritbar här i stan. De bad mig komma in på en "trial day", en provdag så att säga. Nervös men lycklig över att äntligen få en chans gick jag dit kl 20:30 som avtalat. Jag mötte upp chefen, en bestämd fröken som såg aningen stressad ut. Efter en rundtur på min var det upp till bevis för mig att visa vad jag går för. Jag fick en timme på mig att springa runt och plocka glas och torka bord. Jobbet i sig är ganska kul faktiskt, men... den där pressen att måste prestera var inte lika kul. Nåväl, efter 1,5 timme ropade hon på mig och sa att jag kunde komma tillbaka på lördag. Ingen information om lön? Ingen information om övriga personalfrågor, men men tänkte jag.
Jag traskade tillbaka på lördagen för min första fulla arbetsdag. När jag anlände sa jag trevligt "Hej hej!" och fick svaret "Hej, du kan bara sätta igång med det samma som du gjorde sist". Jaha, okej okej. Jag satte igång att plocka glas efter glas, torka golv, torka bord och ta emot beställningar på drinkar. Den brasilianska tjejen som jag hade haft min "trial" med verkade ha en dålig dag och valde att inte säga varken hej eller svara på mina frågor. Chefen gav mig order att plocka glas i nåt annat rum som var omöjligt att uppfatta i den högljudda miljön. När jag artigt frågade "Ursäkta men vad sa du?" blev hon irriterad och sprang bort och PEKADE vad hon menade...förlåt. Efter 4 timmar kom chefen och sa att jag kunde ta 30 min rast. Full av frågor försökte jag få fram tex vart jag kunde gå på toaletten, vart jag kunde äta, om jag kunde äta maten från restaurangen m.m. Fick att kallt svar i stil med: "Eh, nej resstaurangen har stängt, jag glömde säga det".
Med tårar i ögonen, öl på hela kläderna och skavsår på båda fötterna traskade jag ut på gatan och panikköpte en pizzaslice för att orka med den långa natten.
Väl tillbaka från rasten 5 min före utsatt tid meddelade jag chefen att jag var tillbaka. Hon valde då att göra någon slags gest med en klapp och en pekning som visade ungefär "sätt igång att plocka fler glas!". Jag gjorde mitt bästa men det var tydligen inte tillräckligt.
Chef nr 2, ytterligade en bestämd fröken i 30 års åldern, kom fram och sa nedlåtande "Sweety... du kan inte komma tillbaka med bara 5 glas? Se på hur många glas Carol (den minst sagt otrevliga tjejen som inte ens sa hej) tar. Jag begär inte att du ska plocka så höga staplar, men jag vet att du kan bättre än såhär?!" Jahaja. Där sprang jag runt och plockade så många glas jag kunde, tappade glas (som tur var i plast) och vågade inte stanna och prata med någon av gästerna på grund av att jag ville prestera bra. Klockan blev 2 och lamporna tändes. Ingen gav mig instruktioner på stängningsrutinerna? Jag torkade bord och plockade glas... Kl 02:40 fick jag gå hem med ett schema för hela denna vecka. Aaaaaaah!? Tårarna rann hela vägen hem och jag ville aldrig mera gå tillbaka.

Dagen efter var det städning på hostlet hela dagen. Värk i hela kroppen, sömnbrist och världens ångest över det nya jobbet i baren. Jag funderade fram och tillbaka hela dagen och kom till sista fram till att jag inte kan jobba där. Jag samlade mod och gick tillbaka dagen efter helt bestämd på att sluta. Ingen av de otrevliga cheferna var där, utan istället fick jag lov att prata med den högsta chefen som jag aldrig tidigare träffat. En trevlig man som tittade på mig med snälla ögon. Det kändes fel att stå och slänga skit på honom, men det var det jag var tvungen att göra. Han bad mig fundera på detta förhastade beslut och bad mig ringa honom dagen efter. Jag tvingade Emmy att ringa dagen efter och gav henne en slant. FRI.

Nu städar jag inte längre rum, har inget jobb men trivs med min tillvaro. Det är viktigare än pengarna :)

Eventuellt drar vi vidare till Sydney om 2 veckor, vi kollar lägenheter för fullt.

Ciaos!